Snews

Kl. 02.00 igår morse bar det iväg. Det var jag ensam, på världens största flygplats. Och jag fixade steken -galant!

Jag måste erkänna att jag var lite nervös, jag har åkt utomlands förut så det handlade inte om det. Det var bara det att då har man alltid haft någon med sig, att rådfråga, lägga över arbetet på. Nu stod jag, lilla Sara ifrån värmland, på världens största flygplats i Chicago. Jag såg det som en utmaning.

Självklart spetsades öronen lite extra, jag försökte redan på bussen till stockholm lista ut om det möjligtvis var så att någon skulle till Orlando, precis som jag. Man får inte vara dum, som det heter.

När jag var på plats på flyget till Chicago hamnade jag brevid ett gäng med killar, jättetrevliga svenskar som genom sin skola blivit erbjudna praktik på olika platser runt om Chicago. De kom ifrån Uppsala och berättade att skolan stod för alla kostnader såsom hotell, mat och limousine som skulle ta dem till arbetsplatsen. En del har det bra!

När jag berättade för dom att jag var orolig om jag skulle hinna med nästa flight så erbjöd dom sig så artigt att jag kunde följa med dom annars. Tja, varför inte hänga med ett gäng främmande killar liksom?

Man hinner faktiskt "lära känna" folk rätt bra på åtta timmar. Mycket trevligt med sociala människor! Jag tackade för mig och önskade dem en fortsatt trevlig resa, så var det dags för nästa flyg.

Jag måste säga att världen, trots allt, är väldigt liten. Hur stor är chansen att man ska möta någon man känner på gaten på Arlanda, och ännu värre, på flygplatsen i Chicago? Nu är jag antagligen sämst i världen på att känna igen ansikten och koppla ihop namn. Men jag kände igen minst tre personer i Chicago, Och dom hälsade och log till mig, attans att jag inte kan komma på vilka dom var.

När jag väl stressat fram till gaten sätter det sig en blond tjej brevid mig. Jag kan inte låta bli att känna igen henne också. Jag kunde sätta en hundring på att hon varit med en utav mina killkompisar. Tillslut kunde jag fan inte hålla mig längre. Det hade hon inte, haha!

Vi började snacka, hon berättade att hon hade en pojkvän som hon skulle hälsa på. Han hade flyttat dit för att läsa på college och spela hockey. De hade inte setts på ett halvår och man riktigt såg hur glädjen spred sig i kroppen när hon pratade om honom. Hon blev hungrig, och vips så fick jag passa hennes väskor medan hon sprang och köpte sig en hamburgare på något utav O'Hares många matställen. Tänk vad lätt det är att knyta en kontakt, helt plötsligt var jag avscannad, jag gick att lita på. Jag kan tycka det är lite märkligt sådant där. Man får en sjukt bra bild utav någon på endast 5 minuter. Faschinerande.

Jag frågar henne om hon tänkt att besöka Disney World, hon tittar på mig lite fundersamt och skakar på huvudet. Kanske kände hon sig för gammal det tänkte jag. Det är svårt att avgöra ålder på folk.

Vi går igenom den sista passkontrollen tillsammans och biträdet kontrollerar boardingcarden. Hon slinker igenom, men mig haffar dom. Han förundrar sig över mitt boardingpass och jag försöker med min värmländska brytning stå på mig och förklara för honom att han har fel när han ber efter ett annat boardingpass, Det är jag som har rätt, än en gång. ;) Han ursäktar sig och släpper förbi oss.

Väl inne i planet skojar vi om vad som skulle hänt om jag inte blivit insläppt för att jag eventuellt var på fel gate och vad osäker man blir när dom stoppar en och tittar på en med den där idiotförklarande blicken.

Piloten hälsar oss välkommna på hans flight till Orlando och jag börjar lasta upp mitt handbagage. Blondinen vänder sig om mot mig: "Sa han Orlando?"

Jag nickar mot henne, nu är hon lite paranoid när hon tror sig höra fel och grejer. Hon spänner upp ögonen. "Fan, då är ju jag på fel flyg! Jag ska inte till Orlando!"

Haha, hon tackade för sällskapet och sprang fort som tusan ut ur planet och vidare på vad som skulle bli hennes egentliga äventyr. Det förklarade hennes reaktion när jag frågade om Diseney World.

Om hon kom fram, eller vart hon faktiskt skulle, fick jag aldrig veta. De där 5 minutersrelationerna är allt korta och intensiva.

Nu sitter jag här på min slutstation i en gul villa i Orlando, Florida, omgiven av värme och palmer. Jag klarade det! Klockan börjar dra sig mot kvällning och det börjar kännas i hela kroppen att man varit vaken sedan kl.09.00 i förrgår... Livet är hårt mot dom hårda!

Dags för lite välbehövd sömn nu, 11:15 PM lokal tid. Jag återkommer här på bloggen med uppdateringar om mina äventyr. På onsdag bär det av mot Miami. Jag och Johanna kommer leva livet. Precis som det ska vara.

XOXO /Sara :)